2017 kom den så kallade LUSen, Lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. I lagen anges att om en kommun inte tar emot färdigbehandlade patienter får kommunen betala vårdens kostnader. I Stockholms län har lagen inte börjat gälla än, sex år efter dess införande. Vanliga dödliga medborgare har att följa gällande lagar och regler – kommuner och region kan välja lite hur de vill.
Svarte Petter är ett kortspel för barn där det gäller att utse en förlorare snarare än en vinnare. Spelet går ut på att inte bli sittande med Svarte Petter och man gör sitt bästa för att undvika det. I det samhällsklimat, ekonomism, som rått under de senaste 25-30 åren har medborgare som kostar mycket, behandlats som Svarte Petter. Alla vet att de finns – men ingen, varken kommuner eller regioner, vill ha dem och man gör sitt bästa för att undvika att bli sittande med dem. Ibland kallas detta, felaktigt, för att människor faller mellan stolarna, som om det vore ett misstag. En mer korrekt benämning är att olika spelare inom kommuner och regioner medvetet drar undan stolarna för besvärliga kostsamma individer för man vill inte att Svarte Petter ska sätta sig på en stol som belastar den egna budgeten.
Lag mot att kommuner vägrar ta emot utskrivningsklara patienter
Ett av sätten detta kan yttra sig på är att kommuner vägrar ta emot patienter som vårdats inneliggande i sjukvården. Kommuner kan säga att de inte har några boenden eller stödboenden för just den där patientgruppen, att de inte har personal eller andra resurser för att ta emot patienten, eller att det helt enkelt inte finns någon bostad åt personen. Sjukvården kan då välja att inte riskera patientens liv och hälsa genom att behålla hen, eller så struntar man i patientens säkerhet och hälsa och skriver ut patienten ändå trots att det inte finns någon på utsidan som kan erbjuda det stöd man bedömer att patienten trots allt behöver. För att stävja detta kommunala beteende antogs 2016 en lag i riksdagen som började gälla 2017, Lag om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. Lagens syfte var glasklart.
I paragraf 2 står:
”Denna lag syftar till att främja en god vård och en socialtjänst av god kvalitet för enskilda som efter utskrivning från sluten vård behöver insatser från socialtjänsten, den kommunalt finansierade hälso- och sjukvården eller den regionfinansierade öppna vården. I detta syfte ska lagen särskilt främja att en patient med behov av insatser skrivs ut från den slutna vården så snart som möjligt efter det att den behandlande läkaren bedömt att patienten är utskrivningsklar.”
Betalningsansvar för att tvinga kommuner ta emot utskrivningsklara patienter
Lagen inrättade ett kommunalt betalningsansvar:
”En kommun betalar i enlighet med 2-6 §§ ersättning till en region för en patient som vårdas inom den slutna vården efter det att den behandlande läkaren har bedömt att patienten är utskrivningsklar.”
Genom detta skulle kommunerna inte längre kunna smita ifrån sitt ansvar genom att hävda att man som ansvarig inte hade några insatser att erbjuda. Från det att läkaren gjort bedömningen att patientens var utskrivningar skulle det börja ticka pengar för kommunen och en slutenvårdsplats i somatisk slutenvård kostar ett antal konor per dygn vilket borde utgöra en bra anledning för en kommun att hitta egna lösningar. Trodde jag.
Ingen vill ha Svarte Petter
Under 2023 och början på 2024 var jag ombud för en patient, Tony, en person med missbruksbakgrund. Han hade något år tidigare blivit totalförlamad från bröstet och nedåt genom att vården missat att han hade en allvarlig infektion på ryggraden. Han vårdades inneliggande för fortsatta infektioner men började bli tillräckligt bra för att skrivas ut. Han kunde inte bo i den lägenhet han bott i förut men socialtjänsten vägrade blankt att erbjuda honom någon som helst hjälp i form av boende. Eftersom han hade en lägenhet och dessutom hade sjukersättning tillhörde han inte ens socialtjänstens målgrupp, var deras linje. Att han som totalförlamad inte kunde använda lägenheten som låg fyra trappor upp utan hiss var inte deras problem tyckte de, trots det yttersta ansvar för medborgare som inte klarar sig själva, som socialtjänsten har enligt lagen.
Dags att aktualisera betalningsansvaret – men det finns inte i Stockholm
Kort sagt, de ville inte bli med Svarte Petter. Och oavsett upprörda röster och höga tonlägen på SIP-möten efter ett antal veckor då han varit utskrivningsklar från slutenvården stod de på sig. Jag frågade avdelningsföreståndaren om det inte nu var dags att aktivera det kommunala betalningsansvaret enligt LUS och börja skicka fakturor till den aktuella stadsdelen. Hon berättade att hon inte kunde det, eftersom LUS inte praktiserades i Stockholm. Den hade avtalats bort.
Den centrala delen i LUS:en hade avtalats bort!? En lag stiftad av Sveriges riksdag framtagen för att korrigera ett av lagstiftarna oönskat beteende från kommuner och regioner hade avtalats bort av samma kommuner och region. Får man göra så? Kan man göra så? Vem kan göra så?
Lagen pausades innan den började gälla
Vi frågade Gunilla Benner Forsberg på avdelningen för Närsjukvård i Region Stockholm. I mejl svarar hon:
”Faktureringen pausades i början av 2018 när den nya lagen infördes – eftersom implementering av nya arbetssätt blev nödvändigt. Pausen har fortsatt därefter pga av covidpandemin och senare pga av ett nytt it stöd för informationsöverföring har införts under 2022 och 2023. Inget har ännu beslutats om när det ska återinföras”
Lagen har alltså satts på paus innan den ens har börjat gälla. Och vilka var det då som satte den på paus och ännu inte beslutat om att aktivera den?
”Den fortsatta pausen vid pandemins inträdde beslutades i den regionala samverkansorganisationen VIS tjänstestyrgrupp (kommunerna, Storsthlm och Hälso- och sjukvårdsförvaltningen)”
Tjänstemän avtalar bort betalningsansvaret – för att det passar huvudmännen
Vård i Samverkans (VIS) tjänstestyrgrupp har fattat beslut om att pausa en lag stiftad av riksdagen innan den ens trädde i kraft och har sedan, under sex års tid, beslutat att låta pausen fortgå på grund av bl. it-problem. Vad är då denna tjänstestyrgrupp? På kommunförbundets hemsida Storstockholm.se skriver man:
”Styrgruppen består av ledande tjänstepersoner från Region Stockholm, länets kommuner och Storsthlms kansli. Kommunernas representanter utses av socialtjänstnätverket”.
Socialtjänstnätverket beskrivs på samma hemsida:
”Strategiskt nätverk för socialtjänst. Här möts länets socialtjänstdirektörer för att utbyta erfarenheter i viktiga utvecklingsfrågor inom socialtjänsten och samordnar sina överenskommelser, ofta i samverkan med hälso- och sjukvården.”
Kommunalt anställda tjänstepersoner utsedda av andra kommunalt anställda tjänstepersoner har kommit överens om pausning av en lag stiftad av riksdagen, som ska säkerställa att sjuka och utsatta medborgare i slutenvård inte blir utskrivna till ingenting. Dessa tjänstepersoner, dessa socialtjänstdirektörer, har budgetansvar och därmed yrkesmässiga intressen av att slippa betala för sina respektive Svarta Pettrar. Ändå ges de möjlighet att fatta ett beslut om att lagen inte ska gälla. Hur är det möjligt?
Överenskommelsen ska följas – men inga konsekvenser om kommuner inte gör det
Vi kontaktar Daphne Wahlund, ansvarig handläggare för frågan på kommunförbundet Storstockholm och frågar hur känt detta beslut är. Hon svarar i mejl:
”Storsthlms kansli har informerat kommunerna om pausandet av betalningsansvaret. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen informerar regionens verksamheter där det behövs. Den viktigaste informationen till alla verksamheter är förstås att överenskommelsen ska följas i alla delar, oavsett om man sedan blir fakturerad eller inte.”
Överenskommelsen, vill säga kommunernas och regionens avtal gällande LUS, ska alltså följas, oavsett om man blir fakturerad eller inte. Precis på samma sätt som lagen ska följas. Och om någon part väljer att inte följa lagen eller överenskommelsen händer ingenting. Vill säga exakt det som lagen ville komma åt genom att ge kommuner ett betalningsansvar.
Tony blir kvar i slutenvården – trots att han är utskrivningsklar
Totalförlamade Tony som skrevs in på en medicinavdelning på St Göran i början på året låg i mitten på februari kvar där han låg efter SIP-mötet med stadsdelen. Sjukvården upphörde att ens försöka få i väg honom till ett annat boende på grund av socialtjänstens vägran att ta ansvar för honom. Hem till hans lägenhet var inte aktuellt. Om LUSen och dess betalningsansvar hade praktiserats som den var tänkt hade kostnader om tusentals kronor dygnet börja ticka för stadsdelen, men nu belastade han regionens budget i stället. Billigt och bra för hans stadsdel. Tråkigt för de sjuka patienter som hade behövt hans sängplats. Dyrt för regionens skattebetalare.
SKR ser inget märkligt med det som skett
Vi kontaktar samordnare Mikael Malm på kommunernas och regionernas lobbyingorganisation SKR, Sveriges Kommuner- och Regioner, för att ställa frågan om han vet om att betalningsansvaret i, Lagen om Utskrivning från Slutenvård inte gäller i Region Stockholm, som låter meddela att han inte ser något märkligt med det som skett i Stockholm då ju Lagen om utskrivning vid slutenvård är en ”dispositiv lag”.
På lagen.nu står följande förklaring om vad en dispositiv lag är:
”En lag (eller en enskild bestämmelse i en lag) kan vara dispositiv. Detta är framförallt vanligt inom avtalsrätt i förhållanden mellan jämbördiga parter (mellan två fysiska personer eller mellan två juridiska personer). Dispositiva lagar kan stå tillbaka för såväl uttryckliga avtalsöverenskommelser såväl som sedvänja eller handelsbruk inom det aktuella området.”
Regering och riksdag har således fattat beslut om en lag som ska reglera förhållandet mellan region och kommun för att skydda patienter från att skrivas ut till ingenting. Men har samtidigt lämnat det öppet för de bägge storheterna att avtala bort vitala delar av lagen.
Ingen likhet inför lagen
För vanliga dödliga gäller det att vi får följa de lagar riksdagen stiftar. Vi har att rätta oss efter lagstiftningen och de vägledande domar domstolar avkunnar när lagarna prövas. Om vi inte gör det åtalas vi, straffas vi, får betala böter eller bli inlåsta. För kommuner och regioner gäller andra regler. De kan välja att följa lagar om de tycker det är bra. Om de tycker lagarna är dåliga kan de välja att inte följa dem. Eller att själva komma överens om en tolkning som gynnar dem. Likhet inför lagen. Knappast.
Och Tony då? Vad hände med honom? Han dog på sjukhuset den 16 mars efter att ha legat inne där i över två månader varav en och en halv månad som utskrivningsklar. Ett lyckligt slut för de båda huvudmännen för nu blev både stadsdelen och regionen av med Svarte Petter för evigt.
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
