Minns ni Gulli Johansson som låg felaktigt neddrogad i 11 år? Man började prata om en lag, Lex Gulli, som tyvärr röstades ner av riksdagen. Nu visar en rapport från Socialstyrelsen omfattande mass- och felmedicinering av äldre i omsorgen. Dags för en lag mot läkemedelsvanvård?
Minns ni Gulli Johansson som låg felaktigt neddrogad i 11 år? Man började prata om en lag, Lex Gulli, som tyvärr röstades ner av riksdagen. Nu visar en rapport från Socialstyrelsen omfattande mass- och felmedicinering av äldre i omsorgen. Dags för en lag mot läkemedelsvanvård?
Lex Gulli
Något år efter exploderade Uppdrag Gransknings storyn om Gulli Johansson som under 11 år hade medicinerats med olika mediciner på ett vårdhem i Västerhaninge. Till slut var hon så dålig att hon bitvis inte ens kunde svälja. Man beslutade att plocka bort medicinerna och började invänta hennes död. Det motsatta inträffade. Gulli började vakna upp och blev pigg. Hon återvände till livet efter att ha varit neddrogad i 11 år. Hon hade varit allvarligt läkemedelsförgiftad till följd av att läkares förskrivning.
Det var mycket debatt och diskussion och det fanns motioner på riksdagens bord om att införa en lag mot läkemedelvanvård, en ”lex Gulli”. En sådan lag skapades dock aldrig. Motionen röstades ner i riksdagen och man hänvisade istället till att vårdpersonal och anhöriga kunde anmäla misstänkt läkemedelsvanvård enligt sedvanliga rutiner. Med andra ord – man hänvisade oroliga anhöriga och personal till det tand- och meningslösa system för kontroll och patientsäkerhet som finns idag i form av patientnämnder och IVO. Gulli Johansson som förlorat 11 år av sitt liv fick 580 000 kronor i ersättning för sitt lidande, cirka 53 000 per nedsövt år. Så var ordningen återställd och allt återgick till ”business as usual”.
Rapport från Socialstyrelsen
Nu har lite mer än 11 år gått sedan debatten om Gulli pågick som hetast. Tystnaden är förhärskande och om det är någon kris som påtalas inom svensk sjukvård så är det personalkrisen, få vill jobba där eftersom förhållandena är så usla. Patienterna, och särskilt äldre, nämner man endast i förbifarten. Som någon slags statistisk kanonmat.
I slutet på februari kom en rapport från Socialstyrelsen som gick många förbi. Titeln på den var ”Öppna jämförelser 2018 – Vård och omsorg om äldre. Den visar svart på vitt att svensk vård och omsorg verkar vara kunskapsresistent när det kommer till frågor om användning av psykofarmaka, till äldre men också andra. Man lär inte. Man tar inga konsekvenser av uppenbara felbehandlingar. Man gör som man alltid gjort eftersom man tycks anse att man alltid har gjort rätt.
Ur rapporten: Öppna jämförelser 2018 – Vård och omsorg om äldre
”Läkemedelsbehandling De senaste 25 åren har förskrivningen av läkemedel till personer 75 år och äldre ökat med cirka 60 procent. Ökningen är särskilt påtaglig bland äldre personer i särskilt boende, där de äldre i dag är ordinerade i genomsnitt 7 till 12 preparat per person. En lika omfattande användning ses bland multisjuka äldre personer i ordinärt boende. Läkemedelsbehandling syftar till att bidra till god hälsa och ökad livskvalitet. Det är den vanligaste medicinska behandlingen för äldre personer, speciellt för äldre med omfattande behov som får vård och omsorg i särskilt eller ordinärt boende. En omfattande läkemedelsanvändning innebär dock en påtaglig risk för bi-verkningar och läkemedelsinteraktioner. Detta gäller särskilt för äldre personer, eftersom hög ålder medför förändringar i kroppen som ökar känsligheten för många läkemedel. En av tio akuta inläggningar på sjukhus av äldre personer beror helt eller delvis på läkemedelsbiverkningar. I följande avsnitt redovisas sex indikatorer och två bakgrundsmått som handlar om läkemedelsförskrivning till personer 75 år och äldre i ordinärt och särskilt boende.
Tre eller fler psykofarmaka Samtidig behandling med tre eller fler psykofarmaka, regelbundet eller vid behov bland äldre personer bör ses som en signal på att det finns risker med behandlingen. Indikatorn tre eller fler psykofarmaka omfattar:
– lugnande läkemedel och sömnmedel
– läkemedel som ges vid depressioner
– läkemedel som används vid akut ångest eller oro som hänger samman med psykoser.
Läkemedel är en av de vanligaste orsakerna till fallolyckor bland äldre. Behandling med många psykofarmaka innebär inte enbart en ökad risk för biverkningar och läkemedelsinteraktioner, utan kan också vara ett tecken på brister i behandlingen av psykiatriska tillstånd. Under året har dock en minskning skett i förskrivningen av psykofarmaka till äldre, både inom hemtjänst och i särskilt boende jämfört med föregående år. Skillnaderna mellan kommunerna är dock stora. Av de äldre med hemtjänst är det mellan 0,7 och 15,4 procent som har tre eller fler psykofarmaka, jämfört med 0 till 33,3 procent av de äldre inom särskilt boende.
( – – – )
Tio eller fler läkemedel Samtida användning av många olika läkemedel innebär en ökad risk för biverkningar, läkemedelsinteraktioner och för bristande följsamhet till ordination. Samtidig användning av tio eller fler preparat för en och samma person bör betraktas som en varningssignal, dels på att det kan finnas läkemedel i personens behandling som används utan, eller med oklar, indikation, dels på att det kan finnas risker med läkemedelsbehandlingen. Förskrivningen av tio eller fler läkemedel till personer 75 år och äldre har minskat inom både hemtjänst och särskilt boende jämfört med föregående år. Skillnaderna i andel personer med tio eller fler läkemedel varierar mellan kommunerna. Inom hemtjänst har mellan 12,7 och 41,6 procent av de äldre tio eller fler läkemedel, jämfört med 2,0 till 58,2 procent av de äldre inom särskilt boende. ( – – – )
Olämpliga läkemedel Med stigande ålder sker flera förändringar i kroppen som påverkar hur olika läkemedel omsätts och verkar. Användning av vissa läkemedel kan medföra en betydande risk för biverkningar hos äldre och bör därför undvikas, såvida det inte finns särskilda skäl. Förskrivande läkare ska i dessa fall ha bedömt att den förväntade nyttan med läkemedlet står i rimlig proportion till riskerna. Dessutom bör behandlingen följas upp och omprövas regelbundet, med täta intervall. I samband med en revidering av Indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre har indikatorn olämpliga läkemedel setts över och har i den nya versionen utökats med ett antal läkemedel. Därmed är indikatorn i öppna jämförelser inte jämförbar med tidigare år. De läkemedel som räknas som olämpliga som ingår i denna indikator är:
– långverkande bensodiazepiner (vissa lugnande medel och sömnmedel)
– läkemedel med betydande antikolinerga effekter
– tramadol (smärtstillande)
– propiomazin (sömnmedel)
– kodein (smärtstillande)
– glibenklamid (diabetesmedel).
Skillnaderna i andel personer 75 år och äldre som har fått olämpliga läkemedel förskrivna varierar mellan kommunerna, från 1,6 till 23 procent av de äldre inom hemtjänst, jämfört med 0 till 22,6 procent av de äldre inom särskilt boende. (- – – )
Antipsykotiska läkemedel Antipsykotiska läkemedel används vid psykotiska symptom eller vid vissa allvarliga beteendesymptom vid demens, till exempel aggressivitet. Syftet med dessa läkemedel är att dämpa vissa beteendesymptom, såsom motorisk oro, rop och vandring, men läkemedlet har oftast liten eller ingen effekt. Antipsykotiska preparat är starkt förknippade med biverkningar av olika slag, till exempel passivitet, kognitiva störningar och Parkinsonliknande symptom. De har också negativ inverkan på individens känsloliv och sociala funktioner, samt medför bland äldre med demenssjukdom även en ökad risk för stroke och för tidig död.
Om läkare trots dessa risker bedömer att det är motiverat för en äldre person att använda antipsykotika bör:
– låga doser tillämpas
– en kort behandlingstid planeras med en snar (inom två veckor) utvärdering av effekt och eventuella bieffekter
– omprövning av behandlingen (med ställningstagande om utsättning eller dosminskning) göras med täta intervall.
Under året har en marginell ökning skett av förskrivningen av antipsykotiska läkemedel till personer 75 år och äldre inom hemtjänsten. Inom särskilt bo-ende har förskrivningen däremot minskat. Andel äldre med antipsykotiska läkemedel skiljer sig mellan kommunerna. Inom hemtjänst har mellan 0 och 9,4 procent av de äldre förskrivits antipsykotiska läkemedel, vilket kan jämföras med mellan 1,1 och 27,4 procent av personerna i särskilt boende. (- – -)
Sammanfattning Genom ett hälsofrämjande arbetssätt inom vården och omsorgen kan vi bättre förhindra komplikationer till följd av risker och olämplig eller utebliven vård, behandling och omsorg. För att äldre personer fortsättningsvis ska kunna leva ett självständigt liv, delta i samhällslivet och dagliga aktiviteter är det viktigt att förhindra symptom från sjukdom och skador. Läkemedelsbehandlingen till personer 75 år och äldre i särskilt boende och till multisjuka äldre i ordinärt boende är fortfarande omfattande. En viss minskning av tre eller fler psykofarmaka, tio eller fler läkemedel och antipsykotiska läkemedel i särskilt boende har skett under året. Men skillnaderna mellan kommunerna är stora och varierar mellan ordinärt och särskilt boende. (- – -)”
Den goda viljan saknas
Rapporten från Socialstyrelsen är på många sätt upprörande. Den visar att kunskapen finns men att beredvilligheten hos professionen att använda sig av kunskapen är liten. Man kan tala om faktaresistens. En av tio akuta inläggningar på sjukhus av äldre personer beror helt eller delvis på läkemedelsbiverkningar.
Behandling med fler än tre psykofarmaka ska inte förekomma – men det förekommer.
Behandling med fler än tio läkemedels samtidigt ska inte förkomma – men det förekommer.
Antipsykotiska läkemedels ska i princip inte användas – ändå används de.
Sjukvården och omsorgen använder inte kunskapen men påstår sig ändå bedriva en evidensbaserad vård. Ingen berörd instans i Sverige, IVO, Läkemedelsverket, SKL, påtalar detta förutom Socialstyrelsen på sitt försynta sätt genom denna rapport. Man hoppas att kommuner och landsting genom att jämföra sig med andra, få information om hur andra jobbar, ska ändra sig och bli bättre. Man hoppas på den goda viljan. Hur många personer ska behöva dö i väntan på att den goda viljan ska infinna sig? De ekonomiska kostnaderna är enorma. Lidandet för de drabbade och deras anhöriga ännu större. Ingen tar ansvar.
För oss som verkar i patient- och brukarrörelsen är det mer fruktbart att återigen börja driva kravet på en Lex Gulli mot läkemedelsvanvård än en fruktlös väntan på något som inte visar tecken på att infinna sig.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Organiserad förnekelse hos Läkemedelsverket?
Vanvård och maktmissbruk
