Det var med viss bävan jag såg påannonserna för tv-serien Landet lyckopiller. Vad skulle det bli? En lovsång till antidepressiva medel? En kritisk granskning av en skenande förskrivning?
Nu kan man konstatera att det blev ingetdera, att tv-serien blev ett enda stort ”jaha”. En serie i typiskt samtidsformat med en kändis som undersöker ett ämne hen själv brottas med. Och så lite trevliga, småroliga kommentarer inklippta, helt enligt formatet BBC har patent på, efter att ha fått pröva på olika antidepressiva aktiviteter en gång. Vad är syftet med serien? Att normalisera depression? Att normalisera ätande av antidepressiva medel? Fortfarande efter att ha sett det hela är det oklart för mig. Men på vägen mot detta ”jaha”, kan man ändå notera en del rent felaktiga påståenden som förs fram i serien, att man inte ställer en del grundläggande frågor och att man därigenom ställer sig bakom den massförskrivning av antidepressiva medel som pågår i landet.
”Den allvarligaste frågan som
programmet bara vågar snudda vid handlar dock om svårigheterna att sluta med antidepressiva medel.”
När jag började sätta mig in i frågorna om psykofarmaka var det 2 – 3 % av befolkningen som åt antidepressiva. Då förde industrin och många läkare fram tesen om att det rådde en stor underförskrivning av preparaten och att minst 5 % av befolkningen led av depression och egentligen skulle behöva medicinering. Idag är det 10 % av befolkningen som äter antidepressiva och de äts helt uppenbart av personer som inte har en depression, på grund av slentrianförskrivning och indikationsutökning, vill säga andra tillstånd än depression man kan förskriva antidepressiva emot. Ändå förs tesen om underbehandling oemotsagd fram i tv-serien av psykiatern Simon Nyaga, och att ännu fler skulle behöva äta.
Den allvarligaste frågan som programmet bara vågar snudda vid handlar dock om om svårigheterna att sluta med antidepressiva medel. Om antidepressiva är beroendeframkallande eller inte. Här brukar det gå skilda vägar mellan patienters upplevelser och professionens inlärda uppfattning. Och eftersom programmet vill ha professionen med sig så låter man det stanna vid det. Patienter får berätta hur svårt det är att sluta på grund av svåra abstinensbesvär. Och professionen får säga att de inte är beroendeframkallande. Och om de inte är beroendeframkallande kan man ju inte få abstinens. Och så blir slutsatsen i programmet att man inte ska sluta för då återinsjuknar man i depression.
Istället får vi gång på gång höra hur programledaren ”inte vill må dåligt” och därför ska fortsätta ta sina piller livet ut.
Antidepressiva är, i likhet med all annan psykofarmaka, ett symtomdämpande läkemedel som höjer serotoninhalterna i hjärnan genom att hindra återupptaget av dem. Serotonin är samma signalsubstans som LSD och ecstasy reglerar. Dessa substanser reglerar halterna av serotonin genom att höja produktionen av ämnet. Det är väl känt och beskrivet att de som använt LSD eller ecstasy under lång tid drabbas av det som kallas för kemisk depression när de slutar använda preparaten. Kroppens egen produktion av olika signalsubstanser är så störd av dessa ämnen att det nästan upphör att fungera med mycket dåligt mående som följd. I princip ingen ifrågasätter detta – och ingen pratar om återinsjuknande i depression. Och bägge dessa ämnen är narkotikaklassade utan att någon med relevant kunskap i ämnet ifrågasätter det. Men när det gäller antidepressiva och deras uppiggande serotoninhöjande effekt får man alltså inte ens nämna ordet beroende. Och man ställer inte frågan till alla ”experter” om vad det är som gör att antidepressiva är så svåra att sluta med. Man pratar inte om kemisk depression utan om ”återinsjuknade”.
Denna grundläggande frågeställning finns inte med i Landet lyckopiller. Istället får vi gång på gång höra hur programledaren ”inte vill må dåligt” och därför ska fortsätta ta sina piller livet ut. Vi får i slutet av serien också höra en massa personer som kommer fram till samma slutsats som programledaren. Helt i enlighet med det budskap tillverkarna av dessa preparat fört ut under mycket lång tid. Det gör tv-serien Landet lyckopiller smått deprimerande.
Efter att ha genomlidit programmets fyra delar på SVT Play tittar jag på ”Björnungar på rehab” på Kunskapskanalen. Det går inte att låta bli att skratta och drabbas av kärlekskänslor i magen när man ser sex björnungar kravla runt och väsa. Det är ett riktigt lyckopiller det. Rekommenderas i hög dos dagligen.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
