Konsumenter har skarpa lagar, en statlig myndighet, en ombudsman och ytterst en domstol som bevakar deras intressen. Patienter har…ja, vad har patienter egentligen?
För den som av olika skäl tvingats stifta bekantskap med det lagboken kallar patienträttigheter står det snart klart att dessa ”rättigheter” är högst villkorade. ”Rättigheterna” finns, om den apparat som ska ge dig rättigheterna, sjukvården, anser att du ska ha dem. Du har rätt att få evidensbaserad vård – men bara den vård sjukvården beslutat att erbjuda. Du har rätt till ”second opinion” – om sjukvården anser att det är befogat. Du har rätt att se dina journaler – om sjukvården anser att det inte skadar dig eller någon annan. Du har rätt till ett gott bemötande – men det är sjukvården som bestämmer vad som är ett gott bemötande.
Patienten saknar rättslig ställning
Den enda absoluta rättigheten du har som patient är att rösta med fötterna och tacka nej till vård om du är missnöjd – såvida du inte är tvångsvårdad för då kan du inte ens tacka nej. Detsamma gäller i praktiken personer med olika former av psykisk ohälsa men som inte vill äta psykofarmaka. Då kan vården och Försäkringskassan gå samman och säga att eftersom du inte medverkar till att bli frisk så fort som möjligt genom att ta emot vården som erbjuds (huvudsakligen psykofarmaka) så får du heller inte sjukpenning. Ett informellt tvång sätts in.
Ska man sammanfatta situationen kort kan man säga: Patienten är rättslös i svensk sjukvård. Eller ännu värre: Patienten saknar rättslig ställning.
Patienträtt – en skenprocess
Vi får acceptera att vänta 12–20 timmar på en akutmottagning när vi är väldigt sjuka. Vi får acceptera att det kan ta veckor innan vi får träffa en läkare på en vårdcentral när vi är måttligt sjuka. Vi får tacka och ta mot de piller vi regelmässigt får förskrivna trots att många av oss inte vill ha dem, när vi mår dåligt psykiskt. Om vi vill klaga uppmanas vi att göra det hos vårdgivaren. Om vi gjort det utan att få respons kan vi vända oss till patientnämnden som skickar samma klagomål vi redan formulerat en gång, till samma vårdgivare en gång till. Och får vi inte rätt då kan vi vända oss till IVO. Som eventuellt tar upp klagomålet om det inneburit ett stort hot mot patientsäkerheten och om IVO, som till huvuddel består av före detta sjukvårdspersonal, skulle kritisera den enhet vi klagat mot får enheten göra en plan där de lovar att det inte skall hända igen och då är IVO nöjt. Sedan är ärendet utagerat. Den svenska varianten av ”patienträtt” är skipad. I kontakterna med sjukvården tvingas vi svälja rättslösa och odemokratiska förhållanden vi inte skulle acceptera i någon annan del av samhället.
Konsumenttjänstlagen mot patientlagen
Av sjukvården köper vi tjänster. Vi betalar för dem genom patientavgifter och genom skatt. Vi konsumerar vård. Om man leker med tanken och istället för hälso- och sjukvårdslagen använde sig av lagstiftningen för konsumenträtt på sjukvården skulle mycket se annorlunda ut. Till det bättre.
Konsumenttjänstlagens bärande delar är i korthet:
”Konsumenttjänstlagen
Konsumenttjänstlagen gäller när ett företag utför en tjänst åt dig. Lagen är tvingande till konsumentens förmån. Det innebär att företag inte får ge dig sämre villkor än de som finns i lagen.”
Equals kommentarer i kursiv stil:
Om denna lag, tvingande till patientens förmån, gällde i sjukvården kan man tänka sig att patienter skulle få ett väsentligt ökat utrymme för att kräva och dessutom få tillgång till, samtalsbehandling istället för psykofarmaka vilket är förstahandsval i dagens sjukvård.
Sedan följer en rad skrivningar som är ganska lika de krav som ställs på vården. Men under rubriken Fel i tjänsten uppstår verkligt intressanta frågeställningar:
”Fel i tjänsten
Tjänsten är felaktig om:
Resultatet inte är fackmässigt utfört.”
Hur många personer går i psykiatrin år ut och år in utan att bli bättre utan i själva verket sämre? Man väljer att inte satsa på samtalsbehandlingar utan pytsar istället ut fler och olika sorters mediciner trots att positiva resultat uteblir.
”Företaget inte har utfört tjänsten enligt de säkerhetsföreskrifter som gäller.”
Att skriva ut psykofarmaka under lång tid leder oundvikligen till biverkningar och negativa effekter hos patienten. Dessa biverkningar skyller sjukvården oftast på patienten trots att det är man själv som gjort fel och förskrivit ämnen som skadar patienten. Ett annat område är upprepade ECT-behandlingar som ofta leder till permanenta minnesförluster
”Tjänsten inte stämmer överens med vad du och säljaren har avtalat.”
Om du gjort upp en vårdplan och vårdgivaren faktiskt inte följer den har du inget att sätta emot under Hälso- och sjukvårdslagen. I Konsumenttjänstlagen är detta ett fel i tjänsten.
”Tjänsten har utförts i strid mot förbud i produktsäkerhetslagen.”
Är psykofarmaka säkra produkter? Inte alltid om man kollar FASS och tillgänglig opartisk forskning. Om man går på läkemedelsföretagens många gånger riktade och riggade evidens, vilket många läkare gör, är de däremot det.
”Företaget inte har utfört tilläggsarbete som det är skyldigt att utföra för att undvika allvarlig skada.”
Till exempel tar sitt ansvar och hjälper en person att trappa ner och ur mediciner man förskrivna av vården och som man blivit beroende av
”Resultatet inte stämmer överens med uppgifter som lämnats i marknadsföring av företaget eller för företagets räkning.”
Kommentarer överflödiga.
”Reklamation
Om du anser att tjänsten är felaktig måste du reklamera den. Det gör du genom att meddela företaget när du har upptäckt felet. (- – -)”
Kan man reklamera vård man inte är nöjd med och få erbjudande om ny och bättre fungerande vård? Nej dessvärre inte. Åtminstone inte som en självklarhet, utan att man får starta om processen.
”Vid felaktig tjänst kan du (—) Kräva skadestånd. Du har normalt rätt till ekonomisk ersättning för skada som felet har orsakat. (- – -) ”
Denna paragraf skulle vara mycket användbar hos patienter som i åratal fått psykofarmaka utskriven av vården som gjort mer skada än nytta och som resulterat i stort lidande för den enskilda. Dessa skador erkänns i dagsläget inte av vården. Istället beskrivs de som utslag av ”den underliggande sjukdomen”
”Försening
Om företaget inte avslutar uppdraget inom den tid som ni har kommit överens om, utan att det beror på dig, har du rätt att hålla inne betalningen. Du får välja mellan att kräva att företaget utför tjänsten eller häva avtalet. Dessutom kan du kräva skadestånd. (- – -)”Sätt denna paragraf mot 12–20 timmar på akuten (ett fenomen som inte finns i andra länder), på väntetider i vårdgarantin, kötid på psykolog. För att ta några exempel… Om alla patienter som idag tvingas vänta i diverse köer kunde begära skadestånd av vården skulle dessa köer försvinna
Allmänna reklamationsnämnden vassare än patientnämnden
”Om säljaren inte följer lagen
Om du och säljaren inte kommer överens kan du anmäla till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som kostnadsfritt prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Tänk på att det är bra att spara kvitto, eventuell mejlkonversation och andra bevis.
”ARN är konsumenträttens svar på patientnämnden (PAN) med den skillnaden att i 70% av fallen följer företagen det beslut och de rekommendationer ARN fattar i olika ärenden. Patientnämnder prövar inte ens ärenden, utan fungerar mer som en sorts postkontor som förmedlar brev mellan klagande patient och aktuell vårdenhet. ARN är alltså betydligt vassare och får fram en betydligt större följsamhet gentemot lagen än vad PAN får.
Konsumentombudsman finns – patientombudsman saknas
Inte nog med det. Inom konsumenträtten finns också en Konsumentombudsman (KO) knuten till konsumentverket. Man skriver på sin hemsida: ”Konsumentombudsmannen (KO) bevakar marknaden och försvarar konsumenternas intressen mot företag i domstol. Konsumentombudsmannen jobbar för att företag ska följa lagarna och för att konsumenters rättigheter ska respekteras. KO har möjlighet att genom rättsliga åtgärder påverka företag som inte följer lagstiftningen som Konsumentverket har tillsyn över. Företag som har gjort överträdelser går i de flesta fall frivilligt med på att ändra sig. Men om de inte gör det kan KO utfärda förlägganden eller gå till domstol. I vissa fall går KO till domstol även om bolaget meddelat att de ska rätta sig. Den rättsliga åtgärden väljs bland annat beroende på vad företaget har gjort för fel.” En ”patientombudsman” med motsvarande uppgifter och befogenheter som KO saknas helt. Istället finns en så kallad granskningsmyndighet, IVO, vars uppgift är att garantera patientsäkerheten men som definierat sitt uppdrag så snävt att de i praktiken inte fungerar.
För konsumenten finns marknadsdomstolen – för patienten finns inget
Sedan kommer vi till det viktigaste av allt: Inom konsumenträtten kan man pröva frågor i allmän domstol. ”Tvisten kan även prövas i allmän domstol, men domstolen tar ut en ansökningsavgift och du kan få betala rättegångskostnader. ”
En snabb titt på olika domar i marknadsdomstolen visar att när ett företag blir fällt sätter domstolen regelbundet upp ett hot om vite på 1 000 000 kronor om företaget upprepar den förseelse man blivit fälld för.
IVO prövar inte enskilda fall i vården. IVO vill inte arbeta med ”hot om vite” trots att man har möjlighet att göra det. Man tror inte på metoden utan på sjukvårdens goda vilja. Det är den goda viljan som har lett oss till den situation vi är i idag.
Inte rimligt att konsumenter har starkare legal ställning än patienter
Utan tvekan har man som Konsument väsentligt större rättigheter och mer lagskydd än man har som Patient. Är det rimligt? Det självklara svaret är nej. Sjukvården handhar det viktigaste som finns, människors liv och hälsa. Det är en komplicerad verksamhet och utrymmet för misstag är många. Ett sätt för vården att hålla kontroll på sig själv och sina misstag är att patienten har rättigheter och möjlighet att hävda dem. Ett annat att kontrollerande myndigheter är framåt och vassa i sin granskning. Inget av detta föreligger idag. Inte mycket talar för förbättringar på området i närtid. Under tiden upptäcker fler och fler patienter och anhöriga det meningslösa i att anmäla felbehandlingar, vårdskador och misstag till patientnämnd och IVO. Det tolkar systemet som att allt fungerar bra och att det inte finns skäl för oro. Men vi andra, som inte tillhör systemet vet att det gör det.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Bra artikel. Det är precis såhär det ser ut. MEN – det finns faktiskt mängder av lagar och bestämmelser inom hälso- och sjukvården som ska SÄKERSTÄLLA att patienterna får sina behov och rättigheter tillgodosedda. Tyvärr efterlevs INTE regelverket MEN det finns där.
Det viktigaste är kanske verksamhetschefens långtgående ansvar enligt 4 kap. 1 § hälso- och sjukvårdsförordningen:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/halso–och-sjukvardsforordning-201780_sfs-2017-80#K4
Verksamhetschefen ska SÄKERSTÄLLA att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Det är ett mycket långtgående krav där patienten SKA vara i fokus.
Vidare är IVO skyldiga att agera i enlighet med 7 kap. 23 § patientsäkerhetslagen:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/patientsakerhetslag-2010659_sfs-2010-659#K7P23
”Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under inspektionens tillsyn, ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelsen följs och, om det behövs, göra anmälan till åtal.”
Frågan är VARFÖR IVO hela tiden struntar i både verksamhetschefernas och sina egna lagstadgade skyldigheter.
IVO vilket skämt. Patientnämden “vi tar inte ställning eller har någon åsikt och kan inget göra” Ingen granskar sjukvården. En verksamhetschef behöver inga lagar följa …en läkare med chef och över framför läkare är onåbar.Jag har kämpat i 1 år …det finns ingen hjälp…ingen hjälp…som artikeln säger…rättslös.
Jag har skickat ett mejl till IVO:s GD Sofia Wallström och chefsstrateg Thord Redman och bett någon av dem bemöta artikeln och kommentarerna. Det vore väldigt intressant att få en förklaring från IVO här.