Konsumenter har större lagskydd än patienter

Konsumenter har skarpa lagar, en statlig myndighet, en ombudsman och ytterst en domstol som bevakar deras intressen. Patienter har…ja, vad har patienter egentligen?

För den som av olika skäl tvingats stifta bekantskap med det lagboken kallar patienträttigheter står det snart klart att dessa ”rättigheter” är högst villkorade. ”Rättigheterna” finns, om den apparat som ska ge dig rättigheterna, sjukvården, anser att du ska ha dem. Du har rätt att få evidensbaserad vård – men bara den vård sjukvården beslutat att erbjuda. Du har rätt till ”second opinion” – om sjukvården anser att det är befogat. Du har rätt att se dina journaler – om sjukvården anser att det inte skadar dig eller någon annan. Du har rätt till ett gott bemötande – men det är sjukvården som bestämmer vad som är ett gott bemötande.

Patienten saknar rättslig ställning

Den enda absoluta rättigheten du har som patient är att rösta med fötterna och tacka nej till vård om du är missnöjd – såvida du inte är tvångsvårdad för då kan du inte ens tacka nej. Detsamma gäller i praktiken personer med olika former av psykisk ohälsa men som inte vill äta psykofarmaka. Då kan vården och Försäkringskassan gå samman och säga att eftersom du inte medverkar till att bli frisk så fort som möjligt genom att ta emot vården som erbjuds (huvudsakligen psykofarmaka) så får du heller inte sjukpenning. Ett informellt tvång sätts in.
Ska man sammanfatta situationen kort kan man säga: Patienten är rättslös i svensk sjukvård. Eller ännu värre: Patienten saknar rättslig ställning.

Patienträtt – en skenprocess

Vi får acceptera att vänta 12–20 timmar på en akutmottagning när vi är väldigt sjuka. Vi får acceptera att det kan ta veckor innan vi får träffa en läkare på en vårdcentral när vi är måttligt sjuka. Vi får tacka och ta mot de piller vi regelmässigt får förskrivna trots att många av oss inte vill ha dem, när vi mår dåligt psykiskt. Om vi vill klaga uppmanas vi att göra det hos vårdgivaren. Om vi gjort det utan att få respons kan vi vända oss till patientnämnden som skickar samma klagomål vi redan formulerat en gång, till samma vårdgivare en gång till. Och får vi inte rätt då kan vi vända oss till IVO. Som eventuellt tar upp klagomålet om det inneburit ett stort hot mot patientsäkerheten och om IVO, som till huvuddel består av före detta sjukvårdspersonal, skulle kritisera den enhet vi klagat mot får enheten göra en plan där de lovar att det inte skall hända igen och då är IVO nöjt. Sedan är ärendet utagerat. Den svenska varianten av ”patienträtt” är skipad. I kontakterna med sjukvården tvingas vi svälja rättslösa och odemokratiska förhållanden vi inte skulle acceptera i någon annan del av samhället.

Konsumenttjänstlagen mot patientlagen

Av sjukvården köper vi tjänster. Vi betalar för dem genom patientavgifter och genom skatt. Vi konsumerar vård. Om man leker med tanken och istället för hälso- och sjukvårdslagen använde sig av lagstiftningen för konsumenträtt på sjukvården skulle mycket se annorlunda ut. Till det bättre.
Konsumenttjänstlagens bärande delar är i korthet:

Konsumentombudsman finns – patientombudsman saknas

Inte nog med det. Inom konsumenträtten finns också en Konsumentombudsman (KO) knuten till konsumentverket. Man skriver på sin hemsida: ”Konsumentombudsmannen (KO) bevakar marknaden och försvarar konsumenternas intressen mot företag i domstol. Konsumentombudsmannen jobbar för att företag ska följa lagarna och för att konsumenters rättigheter ska respekteras. KO har möjlighet att genom rättsliga åtgärder påverka företag som inte följer lagstiftningen som Konsumentverket har tillsyn över. Företag som har gjort överträdelser går i de flesta fall frivilligt med på att ändra sig. Men om de inte gör det kan KO utfärda förlägganden eller gå till domstol. I vissa fall går KO till domstol även om bolaget meddelat att de ska rätta sig. Den rättsliga åtgärden väljs bland annat beroende på vad företaget har gjort för fel.” En ”patientombudsman” med motsvarande uppgifter och befogenheter som KO saknas helt. Istället finns en så kallad granskningsmyndighet, IVO, vars uppgift är att garantera patientsäkerheten men som definierat sitt uppdrag så snävt att de i praktiken inte fungerar.

För konsumenten finns marknadsdomstolen – för patienten finns inget

Sedan kommer vi till det viktigaste av allt: Inom konsumenträtten kan man pröva frågor i  allmän domstol. ”Tvisten kan även prövas i allmän domstol, men domstolen tar ut en ansökningsavgift och du kan få betala rättegångskostnader. ”
En snabb titt på olika domar i marknadsdomstolen visar att när ett företag blir fällt sätter domstolen regelbundet upp ett hot om vite på 1 000 000 kronor om företaget upprepar den förseelse man blivit fälld för.

IVO prövar inte enskilda fall i vården. IVO vill inte arbeta med ”hot om vite” trots att man har möjlighet att göra det. Man tror inte på metoden utan på sjukvårdens goda vilja. Det är den goda viljan som har lett oss till den situation vi är i idag.

Inte rimligt att konsumenter har starkare legal ställning än patienter

Utan tvekan har man som Konsument väsentligt större rättigheter och mer lagskydd än man har som Patient. Är det rimligt? Det självklara svaret är nej. Sjukvården handhar det viktigaste som finns, människors liv och hälsa. Det är en komplicerad verksamhet och utrymmet för misstag är många. Ett sätt för vården att hålla kontroll på sig själv och sina misstag är att patienten har rättigheter och möjlighet att hävda dem. Ett annat att kontrollerande myndigheter är framåt och vassa i sin granskning.  Inget av detta föreligger idag. Inte mycket talar för förbättringar på området i närtid. Under tiden upptäcker fler och fler patienter och anhöriga det meningslösa i att anmäla felbehandlingar, vårdskador och misstag till patientnämnd och IVO. Det tolkar systemet som att allt fungerar bra och att det inte finns skäl för oro. Men vi andra, som inte tillhör systemet vet att det gör det.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029