– Det funkar för många men inte för alla och inte på samma sätt. Många av ungdomarna kommer nog fortfarande att ha kvar problem kring ångest och nedstämdhet. De har haft svårt att skapa relationer, att klara av skolmiljön, vi jobbar mycket med det, men kan vi stabilisera relationerna kommer de att må bättre. Behandlingen leder till att ungdomarna mår bättre och är mer redo för livet.
– Det är svårt att hävda det här ”vetenskapligt”. Det är självklarheter, men man kan bli förlöjligad och ifrågasatt när man kan inte gör blindade studier på den här metoden som ”bevisar”: blev det bra eller blev det dåligt. Men det är svårt att göra experiment som håller vetenskapligt på den här typen av behandling, ändå ser vi att den fungerar. BUP borde kunna ta till sig av det vi gör här.
Behövde formulera sig kring sitt tänkande
Mitt i allt arbete på Viksjö Gård beslutade sig Markus för att göra ett skriftligt monumentalarbete, Psyk 22, om psykisk hälsa, om synen på psykisk hälsa, varför så många mår så dåligt just nu och varför psykiatrin misslyckas i att få människor att må bättre när de väl söker och får vård:
– Man kan väl säga att den underliggande idén med böckerna är att det inte går att beskriva psyket och människors relationella liv på ett naturvetenskapligt sätt. Böckerna är en del i något jag skulle vilja jobba med som handlar om att väcka intresse för den medicinska psykiatrins ensidighet.
– Namnet, Psyk 22, kom till mig när jag avslutade psykologutbildningen. Jag hade gått i terapi själv och det efterlämnade spår i mitt tänkande som blev ännu mer konkret. Jag insåg hur mina tidigare minnen i livet påverkat mina val senare i livet och hur de påverkat mig i en riktning jag egentligen inte ville.
– Jag fick en insikt i att jag hade större makt att forma mitt liv än jag trodde. Jag bildade familj under psykologutbildningen. Jag lärde mig om mig själv och när jag kom ut i arbetslivet och såg att de inte hade det familjeterapeutiska tänkandet insåg jag att jag behövde formulera mig kring mitt tänkande. Jag ville skriva något som var tillgängligt för patienter, anhöriga, intresserade och personal.
Hur har ensidigheten kunnat gå så långt?
– I boken Ordningslära beskriver jag hur vi formas av relationer och sedan började jag jobba i en organisation, BUP, som gjorde detta till medicinska problem. Det finns inte vetenskapligt stöd för att kalla diagnoserna för sjukdomar eller att hantera dem som sjukdomar. Det bygger egentligen bara på en praktik man har etablerat. Ju mer jag läste ju mer fascinerad blev jag av hur ensidigheten kunnat gå så långt. Hur kan det vara det här som man kallar för vetenskapligt underbyggd vård när det finns så lite vetenskapligt stöd för den.
Hur har de mage att minska betydelsen av människors minnen och relationer och deras inverkan på hälsan när de har så lite egen evidens att stå på? Symtomen minskar om man reder ut familjekonflikter, till exempel.
Varför ökar psykisk ohälsa hos unga?
– I boken Gränslära skriver jag en hypotes. Jag sätter in föräldraskap i ett historiskt sammanhang. Från tidigt 1900-tal rådde en autoritär uppfostran som det gjordes revolt mot på 60-70 talet för att övergå till en föräldrastil där man inte tar till sig auktoriteter. Istället utgick man från barns subjektiva tillstånd. Man skulle anpassa familjer och skolor ur barns svårigheter. Det finns mycket gott i detta men man förväntar sig inte tillräckligt mycket av barn. Man lär inte barn att ta motgångar. Vuxenvärlden har förlorat i auktoritet på både gott och ont. Men det är nog inte hela förklaringen utan det finns säkert flera förklaringar i form av sociala medier, svårare tider, etc.
– Men jag har också en tanke om att ohälsan är överdriven, att det vi ser är en överdiagnosticering och att det är det som ökar, snarare än ohälsan. Dessutom känner jag en oro i att den utbredda läkemedelsbehandlingen skapar problem och ohälsa i sig, det tror jag kan vara ett av problemen.
Har varit rädd för att sticka ut hakan
Jag frågar Markus om han känner sig som en ensam ropandes röst i öknen med sian analyser och nu böcker:
– Jag känner mig inte ensam just nu. Jag befinner mig i ett sammanhang där vi tänker likadant. Jag var inte ensam på BUP heller. Det var en utspridd tanke som jag vet att det finns andra som har. Men de som tänker på det här sättet får det svårare och svårare att jobba på det sätt de vill. De som gör det söker sig nog till andra organisationer. Det har blivit ganska polariserat. I rätt sammanhang är jag inte ensam, men om jag går ut i det offentliga kan jag nog känna det. Det finns många som vill förlöjliga och förminska mitt perspektiv. Jag fick t.ex. höra att jag saknar empati för att jag inte i tillräcklig omfattning omfamnar symtombehandlingen.
– Jag har gjort kalkyler. Jag har ju en arbetsplats jag är trygg på. Och en familj. Och ett socialt sammanhang yrkesmässigt och privat men sedan är det ändå läskigt att sticka ut hakan på det sätt jag gjort. Man vill inte, som professionell bli anklagad för att sakna empati eller vara scientolog, etc. Men det har varit en kalkylerad risk. Det är viktigt att få ut de här böckerna, sedan får vi se vad som händer. Det är väl inte hela världen om jag inte får jobba inom psykiatrin.
