I går var det partiledardebatt i Sveriges television och för första gången på länge nämnde någon av partiledarna narkotika i debatten. Det var Stefan Löfven , statsministern, som tog upp frågan. Då hade man ju kunnat tänka sig att han på allvar ville diskutera den omfattande narkotikadödligheten i Sverige.
Narkotikarelaterad död är ju den vanligaste dödsorsaken i vissa åldersgrupper och det var hög tid redan för tio år sedan att införa en nollvision för narkotikarelaterad dödlighet på samma sätt som man gjort i trafiken. Men inte då… det var inga folkhälsoreformer på beroendeområdet som Löfven talade för. Istället pläderade han för att sätta hårt mot hårt mot de som alla hört talas om, men få har sett, nämligen langarna som ger ”gratis knark åt våra barn så att de blir beroende för att därigenom öka kundkretsen”. Straffen skulle höjas för langarna och det höll alla med om.
Det mer än knarket som skapar ett beroende, statsministern!
Med ens kände man sig förflyttad till 1982 eller något liknande. En statsminister har ju säkert mycket att tänka på och kan inte hänga med i allt men en socialdemokrat borde väl ändå kunna hålla koll på de sociala frågorna. Åtminstone borde man inte hemfalla åt faktaresistens. För det är allmän och vedertagen kunskap att de där langarna som skänker bort gratis knark till skolungar närmast är att betrakta som en myt. Och det är ju inte så att om man tar narkotika en gång så är man ohjälpligt fast, utan forskning visar att det är komplicerade sociala och biologiska processer tillsammans med tillgång, som samverkar över tid för att ett beroende ska uppstå.
Men sånt hinner man ju inte prata om i en partiledardebatt. Därför blev det än en gång det uttjatade temat fler poliser och hårdare tag. Tröttsamt och faktiskt också ganska pinsamt om det inte vore för att bakgrunden är så tragisk!