Fritt fram för kommuner att inte verkställa beslut

Kommuner, domstolstrots
Om politikerna inte anslår tillräckligt med pengar för t.ex. sociala insatser så blir det omöjligt för nämnderna och tjänstemännen att verkställa alla beslut om bistånd från domstolarna. Foto: Семен Саливанчук (AdobeStock.com)

Under lång tid har kommuner dröjt med att verkställa beslut om bistånd enligt LSS och SoL som beviljats i domstol. Staten har gjort många utredningar för att se över hur man kan stoppa detta. Men utredningarna har främst lett till nya utredningar, och de gånger de har föreslagit lösningar har dessa förkastats av regeringen. En rapport till Finansdepartementet föreslår att ett personligt ansvar måste införas.

När bistånd enligt lagen om särskild service (LSS) och socialtjänstlagen (SoL) som har beviljats i domstol inte verkställs kallas detta för domstolstrots. Kommunen väljer att inte verkställa domstolens beslut. Anledningen till att kommuner gör detta är vanligen resursbrist. De anser sig inte ha råd att bygga ut den kommunala verksamheten. När kommunen agerar på detta sätt är det kommunen som juridisk person som bär ansvaret. Varken tjänstemännen som fattar besluten eller ledamöterna i Socialnämnden bär något personligt ansvar.

Tjänstemän, nämnder och kommunfullmäktige

Det är de förtroendevalda politikerna i kommunfullmäktige som anger ramarna för den kommunala verksamheten. Det är sedan upp till nämnderna att genomföra det politikerna har beslutat om. Och nämnderna ger oftast delegation till tjänstemännen som fattar beslut i enskilda ärenden. Om politikerna inte anslår tillräckligt med pengar för t.ex. sociala insatser så blir det omöjligt för nämnderna och tjänstemännen att verkställa alla beslut om bistånd från domstolarna.

Statens försök att åtgärda problemet

Domstolstrots har som sagt utretts många gånger men med mycket magra resultat. Flera utredningar har förkastat idén om ett personligt ansvar att verkställa domar bland annat pga att orsaken uppgavs ofta vara resursbrist. Dessutom har det argumenterats för att det skulle bli ett angrepp på det kommunala självstyret och bli svårt att rekrytera förtroendevalda som då inte skulle vilja åta sig dessa uppdrag. Och även uppgiftsfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna var oklara. Trots detta har det i flera utredningar talats om det oacceptabla i att kommuner trotsar domstolsbeslut. Men det har oftast stannat vid ord och inte handling. En åtgärd som infördes år 2000 var att kommuner kunde tvingas att betala vite, något som år 2002 ändrades till en särskild avgift hos förvaltningsdomstol, när de vägrade att verkställa beslut enligt SoL och LSS.

Antalet ej verkställda beslut ökar trots den särskilda avgiften

Antalet ej verkställda beslut har ökat markant under de senaste åren. Från 9,427 ej verkställda beslut år 2014 har det ökat varje år till 13,894 år 2019 enligt statistik från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO). I en proposition i mitten av 2000-talet (prop. 2005/06:115) konstaterades att 31 december 2004 uppgick antalet ej verkställda beslut till drygt 5 500 ärenden, vilket var en ökning med 25 procent jämfört med året innan.

Ej verkställda beslut och resursbrist

De ej verkställda besluten rör främst två insatsområden, boende respektive kontaktperson och kontaktfamilj. När det gäller boende handlade svårigheterna främst om brist på resurser, brister i planering och svårigheter till följd av komplicerade byggprocesser som kommunerna inte kan styra över själva. När det gäller kontaktperson och kontaktfamilj handlade svårigheterna främst om att rekrytera och matcha individer eftersom kommunerna här är beroende av insatser från det civila samhället.

Den särskilda avgiften

IVO kan ansöka i förvaltningsrätten om att en kommun ska bli skyldig att betala en särskild avgift om de inte verkställer beslut. Den särskilda avgiften är mellan 10,000 kr och 1 miljon kr och fastställs utav domstolen. När avgiftens storlek fastställs ska det särskilt tas hänsyn till hur lång tid dröjsmålet har pågått och hur allvarligt det i övrigt kan anses vara. Kommunens besparing för den uteblivna insatsen och kostnader som kommunen har för insatser som beviljats under väntetiden räknas också in. Avgiften får sänkas om det finns synnerliga skäl, och i mindre allvarliga fall tas ingen avgift ut

Den särskilda avgiften avskräcker inte kommunerna

I en rapport från IVO (Hur länge ska man behöva vänta?, 2014) skrev de att de avgifter som dömts ut var låga i förhållande till kommunernas faktiska kostnader för att tillhandahålla insatserna. Eftersom avgiften endast var avsedd som en yttersta åtgärd användes den heller inte särskilt ofta. IVO bedömde att den särskilda avgiften hade haft en marginellt avskräckande effekt. Samtidigt poängterade IVO att sanktionsåtgärderna och tillsynen kan aldrig helt motverka de bakomliggande faktorer som styr kommunernas möjligheter att verkställa beslut inom skälig tid.

Ett personligt ansvar krävs

En rapport till Finansdepartementet från 2015 (Maktutövning under lagarna? En ESO-rapport om trotsiga kommuner) ansåg att man måste införa ett personligt ansvar för verkställande av beslut. ”För att komma till rätta med trotset är det nödvändigt att reglera det personliga ansvaret. Att förtroendevalda och tjänstemän öppet kan trotsa kommunallagen, eller för den delen någon annan lag eller domstolars domar, och komma undan med det är inte förenligt med grundkraven på en rättsstat.”

Lag- och domstolstrots förekommer ej i övriga Norden

Rapporten skriver också att i våra nordiska grannländer finns inte något problem med domstolstrots. I Finland finns ett personligt straffrättsligt ansvar för lag- och domstolstrots, i Danmark kan beslutsfattare som ignorerar lagregler och domar dömas till böter, och i Norge finns tillsynsmyndigheter som kan ändra eller upphäva kommunala beslut på eget initiativ.

Svårt för den enskilde som väntar på biståndet

Den som har beviljats bistånd men som inte fått den hamnar i en mycket svår situation. Ofta handlar det om särskilda boenden. Det blir mycket upp till den enskildes familj och närstående att ge den hjälp som behövs. De som inte har familj och närstående som kan hjälpa till drabbas extra hårt.

Equal kräver förbättringar

Att beslut om bistånd inte verkställs är ett stort och växande problem. Staten måste vidta åtgärder som hindrar domstolstrotset. Då LSS och SoL är nationella lagar bör staten se till att kommuner har tillräckliga medel för att ge insatser. Om inget görs så kommer troligen problemet fortsätta att växa eftersom kommunernas underfinansiering kommer växa med en åldrande befolkning. Det behövs också ett personligt straffansvar likt det som finns i våra nordiska grannländer. Även om kommuner får mer resurser kommer det alltid vara frestande för dem att undkomma utgifter. Om det fungerar i övriga Norden kan det fungera här också.

Skribent: Dennis Aberos
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Gillade du artikeln?

Stötta oss genom att ge en gåva så kan vi skriva fler
artiklar/rapporter/krönikor/intervjuer

Swish till nr: 123 346 43 69 skriv Gåva i meddelandefältet eller skanna QR-koden i din swish-app.

Tack för Ditt stöd! Allt vårt material finns på webben och är gratis att ta del av.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.