Linda är mamma till Albin, 17, men bor på annan ort än Albin. Albin är deprimerad, har gjort suicidförsök och använder droger. Orosanmälningar ramlar in till socialtjänsten. Från BUP. Från polisen. Linda har under de senaste åren inte fått reda på någonting om sin son av socialtjänsten. Trots att hon är vårdnadshavare.
Linda bor i Stockholm. Hennes son Albin bor i Umeå med sin pappa. Kontakten mellan Linda och pappan är inte den bästa. Tvärtom. Från att ha varit en ganska konfliktfylld relation präglas den nu av tystnad från pappans sida. Total tystnad. Även när det gäller deras gemensamma sons dåliga mående.
– Albin har haft en halvstökig uppväxt mycket beroende på vår skilsmässa som inte var bra. Det var mycket konflikter mellan oss och nu finns en ickekommunikation som pappan väljer, och som socialtjänsten har accepterat och fortfarande accepterar, berättar Linda.
– Albin är hemmasittare. Han har inte haft en normal skolgång. Han har gått genom skolan utan att vara där. Vi har skolplikt i det här landet men det har inte hans pappa och heller inte socialtjänsten i Umeå brytt sig om. Han har gått i skolan i tre timmar per dag i genomsnitt. Men det är tydligen i sin ordning i Umeå.
Albin har mått allt sämre senaste året
Första gången Albin använde droger och det uppmärksammades av polis var han 12. Han har begått mindre brott och dömts för narkotikainnehav sedan dess. Han är dyslektiker och fick en sen ADHD-diagnos.
– Allt det här är information jag fått leta efter själv. Pappan informerar mig inte om något trots att vi har gemensam vårdnad. Både socialtjänst och BUP vet om att jag inte får information från honom men jag har inte fått information från dem heller.
För ett år sedan blev Albin ordentligt deprimerad. Han hade börjat dricka alkohol och kände att han inte ville leva mer. Hans pappa blev sjukskriven för att ta hand om sin då 16-åriga son:
– Jag har läst på, berättar Linda. Man blir bara sjukskriven för vård av en 16-åring om barnet ska dö, eller om det föreligger fara för barnets liv. Jag får inte reda på någonting. Min son är livsfarligt sjuk – jag är vårdnadshavare, men får inte reda på någonting. När jag påtalar för BUP att jag hålls utanför mitt barns liv kommer det brev med ursäkter och löften om att de ska bättra sig – men det blir inte bättre.
Åtta orosanmälningar på sitt barn – men ingen kontaktar Linda
– Under det senaste året har det kommit in åtta orosanmälningar från polis och sjukvård som socialtjänsten lägger ner utan utredning. Det här är det ingen som berättar för mig, utan jag får reda på det genom att jag begärt ut journaler från socialtjänsten.
– När jag frågar varför de inte kontaktat mig, varför jag inte får information, svarar de ingenting. När jag ifrågasatt det hänvisar de till Albins ålder och att han ska föra sin egen talan, men han ligger efter i utvecklingen på många sätt, så det är inte självklart att han kan det.
– Orosanmälan från BUP till socialtjänsten har gjorts för att de inte vet vad de ska göra. De ber socialtjänsten om hjälp och insatser, men socialtjänsten väljer att bortse från orosanmälningarna. De känner tydligen ingen oro.
I den senaste orosanmälningen som Linda begärt ut beskriver pappan sin oro för sonens mående och det förs en diskussion om detta i utredningen. Linda nämns inte, socialtjänsten har inga frågor till Linda som mamma och vårdnadshavare.
Pappan har etablerat negativ bild av Linda hos socialtjänsten
Linda vet inte säkert varför socialtjänsten agerar som de gör men har sina teorier:
– Det här handlar om att pappan inte vill samarbeta på något sätt, trots att det är beslutat via domstol att samverkan mellan oss skall ske för umgänge och kontakt med vår son. Socialtjänsten bryr sig inte om vad andra instanser beslutar. De kör sitt eget rejs. De menar att deras beteende inte är konstigt. Jag är en ickeperson för dem som de inte behöver förhålla sig till.
– Pappan arbetar inom socialtjänsten i Umeå. Han verkar ha ett högt anseende där. I alla fall väsentligt högre än mitt. Jag tror att han har lyckats etablera bilden av mig som en psykisk sjuk, labil narkoman som inte är värd att hålla kontakt med. De motarbetar mig. Jag gör anmälningar hit och dit. Men eftersom IVO fungerar som de gör, är enda effekten de får, att de förstärker bilden pappan gett till soc av mig som en hysterisk rättshaverist.
Vårdnadshavare har laglig rätt att delta i beslut gällande deras barn
Lagen är glasklar. Linda har inte bara rätt att få ta del av åtgärder som rör hennes son. Hon har också en skyldighet att vara med i beslut. Trots detta får hon ingen information av socialtjänsten. Och när socialtjänsten brister eller bryter mot lagen är det som vanligt inget som händer, varför det hela får fortsätta.
Från Lawline:
”Barnets bästa ska vara vägledande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § föräldrabalken). Om ett barn står under vårdnad av två vårdnadshavare enligt (6 kap. 13 § föräldrabalken) gäller vad som sägs enligt (6 kap. 11 § föräldrabalken) vilket innebär att vårdnadshavaren har en rätt- och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.”
”Om vårdnadshavaren är att anse som part har socialtjänsten även en kommunikationsplikt. Innan socialtjänsten fattar ett beslut i ett ärende ska socialtjänsten, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part (vårdnadshavaren) om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet. Det är den grundläggande principen att ingen ska dömas ohörd. En regelrätt kommunikation förutsätter att socialtjänsten aktivt både informerar vårdnadshavaren om uppgifter som har tillförts ärendet och ger denne tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i uppgifterna. Kravet på kommunikation omfattar enbart sådant material som utgör underlag för beslutet, inte varje uppgift som har tillförts ärendet utifrån. Kommunikationsskyldigheten är dock inte lika omfattande som partsinsynen (25 § förvaltningslagen).” ”För att socialtjänsten ska ha rätt att utesluta den ena vårdnadshavaren krävs alltså stöd i lag eller så måste det ligga i barnets intresse med beaktande av barnets bästa. Om vårdnadshavaren anser att ett beslut har gått honom eller henne emot finns alltid en möjlighet att överklaga beslutet enligt (40 § förvaltningslagen) och inom tre veckor från den dag den som överklagar fick del av beslutet genom den myndigheten (44 § förvaltningslagen).”
Lagen är alltså glasklar. Linda har både en rättighet och skyldighet att få information om och delta i beslut som rör hennes son. Trots detta informerar inte socialtjänsten henne om sina göranden. Hon hålls aktivt oinformerad. Det är svårt att överklaga något man inte vet om sker.
Återigen hamnar vi i samma situation vi så ofta gör när man skriver om myndighetsutövning i Sverige. Det är inget fel på lagstiftningen. Problemet handlar om att så kallade granskningsmyndigheter inte gör sitt jobb, och att lokala myndigheter, som socialtjänsten är helt medvetna om detta. Det gör att myndigheter gör som de behagar. Och de gör det som är bekvämast för dem.
Skribent: Per Sternbeck
info@equalsthlm.se
0707-972029
Läs också…
