Artikeln är en del av: Artikelserien om LVU-kampanjen
En kvinna som aldrig tidigare haft med socialtjänsten att göra blir plötsligt anklagad för att missbruka droger, ha psykisk ohälsa samt för att ha utövat våld mot sin man som hon just separerat från. Med detta som anledning får hon sina tre barn omhändertagna. Nu har hon inte träffat de två yngsta på två år.
Kerstin bor i en stad i södra Norrland. Hon har inget kvar att förlora. Hennes tillvaro är slagen i spillror av en socialtjänst som verkar göra allt för att tvinga henne till underkastelse:
—2019 kastade jag ut min dåvarande man och barnens pappa. Jag hittade hasch i lägenheten och då fick jag nog och slängde ut honom. Efter ett par månader kom han tillbaks och bosatte sig i lägenheten mot min vilja. Grannarna ringde polisen som tog honom till polisstationen eftersom han var påverkad. Polisen gjorde en orosanmälan till socialen om barnen.
Pappan skickade kärleksbrev till Kerstin. När hon inte besvarade dem, sa han att han skulle börja smutskasta henne. Allt finns dokumenterat av Kerstin på sms och i sociala medier. Socialtjänsten är inte intresserade av detta. Han började ljuga om att han varit våldsutsatt av Kerstin. Socialtjänsten påbörjade på grund av polisens orosanmälan som gällde mannens drogpåverkan och hans lögner om att vara våldsutsatt, en utredning om barnen.
Kerstins son Karl har autism, grad 2, vilket gör att han har ett särskilt beteende. Han hade också haft vissa svårigheter i skolan som vid den tidpunkten inte i tillräcklig grad hade anpassat sin verksamhet efter hans behov vilket lett till vantrivsel och en lägre närvaro för honom.
Under tiden pappan hade bott i lägenheten mot Kerstins vilja hade det också varit stora konflikter emellan dem – konflikter som gick ut över barnen. Socialtjänsten fann att det rådde omsorgsbrist. Kerstins två flickor placerades i ett jourhem. Kerstin och Karl på ett utredningshem.
Utredningshem saknade kompetens om autism
— Utredningshemmet hade inte kunskap om autism – vad det är, hur det yttrar sig, hur man ska bemöta barn som har autism, berättar Kerstin. De konstaterade att han inte tog ögonkontakt med människor och kallade det omsorgsbrist, att jag inte hade lärt honom att ha ögonkontakt med människor. När han blev arg backade jag undan i ett lågaffektivt bemötande, som man ska mot autistiska personer. De tyckte att jag var konflikträdd och att jag borde hålla fast honom. Något man verkligen inte ska göra med en autist. Sedan hade de ett schema där han skulle göra olika aktiviteter varje dag, men det fungerar inte så för ett barn med autism. Jag gjorde inte vissa av aktiviteterna för att jag vill prioritera hans skolgång. Då skrev de att han var understimulerad. En gång frågade jag Kalle om han ville till lekplatsen eller ridhuset. Han sa ridhuset. Då skrev utredningshemmet att det var skadligt för honom att få två alternativ.
Kammarrätten nekade LVU – soc akutplacerade sonen trots domen
En veckan innan vi skulle ifrån utredningshemmet var vi på kammarrätten.
— Soc ville ha in honom på hvb-hem, en åttaåring med autism, berättar Kerstin. Kammarrätten sa nej till LVU, men soc gav sig inte. Dagen när vi skulle flytta hem från utredningshemmet hade vi vunnit i kammarrätten. Men eftersom domen inte vunnit laga kraft valde socialtjänsten att placera honom på ett jourhem. Vi hade vunnit, men av ren prestige valde de att föra bort honom till ett jourhem, en akutplacering hos farmodern (och indirekt hos den missbrukande pappan som också bodde där. Advokaten sa: ”Varför tar ni pojken från hans mamma?” De hade inget svar att ge, annat än att det var deras planering.
— Han var hemma hos mig i två timmar i fem dagar då han hade LSS i hemmet. Alla barn kom hem efter två veckor. Jag ansökte om enskild vårdnad eftersom deras pappa var i aktivt missbruk och lämnade prover positiva på narkotika. Jag ville inte att de skulle träffa honom om han var påverkad.
Socialtjänsten som verkar ha valt sida riktigt ordentligt, trots lagkrav på neutralitet och objektivitet, tolkar detta som att Kerstin undanhåller barnen från umgänge med pappan enbart för att hon inte vill att de ska träffa honom.
Kerstin anklagas för att ha Münchhausen by proxy
Pappan kontrar Kerstins ansökan om enskild vårdnad med att föra fram till socialtjänsten att Kerstin har den mycket sällsynta diagnosen Münchhausen by proxy – ett psykiatriskt tillstånd som går ut på att en förälder får utlopp för sin egen ångest genom att tillskriva sina barn en rad olika sjukdomar, Kännetecknande för tillståndet är att barnet har besökt sjukvården väldigt mycket med olika krämpor.
— Barnen var hos en överläkare innan detta. Jag har aldrig varit med barnen på sjukhuset. Men jag har varit på BUP med Karl, berättar Kerstin.
Socialtjänsten tar pappans anklagelser på allvar och plockar ut Kerstins journaler från psykiatrin. Det finns inte en enda notering där om att Kerstin behandlats av, eller ens besökt psykiatrin. Trots det skriver de i sina journaler att Kerstin bör söka vård för sin psykiska ohälsa.
Socialtjänsten ansöker om nytt LVU
Socialtjänsten har bestämt sig för att inte släppa taget om Kerstin och hennes barn. De ansöker om ett nytt LVU i december 2021. I förvaltningsrätten frågar advokaten vem det är som säger att Kerstin har psykisk ohälsa. Socialtjänsten handläggare säger att det är de: ”Vi träffar föräldrar varje dag och kan göra den bedömningen”.
De skriver i utredningen att på grund av Karls autism är han en belastning för syskonen. Barn som växer upp med autism i familjen får ta för stort ansvar, menar de.
Den äldsta dottern Annika har en dyslexidiagnos satt efter en utredning i skolan. Den har Kerstin hittat på, enligt socialtjänsten trots att det tydligt står att den kommer från skolan.
Karl har inte autism, säger socialtjänsten. Det är Kerstin som har hittat på diagnosen trots att det är BUP i Västerås som gjort både utredning och satt diagnos.
Pappan påstår att Kerstin har ett missbruk. Kerstin tvingas lämna urinprov som visar att hon inte har några som helst förhöjda värden av någonting.
I utredningen framkommer att socialtjänsten söker LVU på grund av skolfrånvaro samt övervikt på den äldsta dottern Annika. Annika har gått hos överviktmottagning som säger att det är ärftligt
—Soc kan inte säga hur jag bidrar till övervikt hos Annika, men påstår ändå att jag har bidragit till hennes övervikt, berättar Kerstin. Hur ska jag försvara mig mot sådant?
Kerstin flyr med barnen efter att domstolen dömt till LVU
Alla barnens målsägandebiträden bestrider LVU. Men trots det dömer domstolen till LVU för samtliga. I socialtjänstens planering står att barnen ska separeras och flyttas till olika jourhem.
—Jag gjorde något dumt där, berättar Kerstin men det går inte att splittra de två minsta, Karl och Tilde, jag som mamma stod inte ut att vara med om det. Jag åkte i väg med dem, det ska man inte göra, det var dumt, men jag gjorde det. Jag kunde inte göra annat.
— Advokaterna begärde inhibition när vi var på rymmen, och det gick igenom, så vi fick några lugna månader.
Kammarrätten dömer till LVU
Efter ett par månader kommer ärendet upp i kammarrätten. Då har barnens advokater ändrat uppfattning Kammarrätten dömer att barnen ska omhändertas enligt LVU. Karl och Tilde i en stad i Götaland, Annika i en stad i Svealand.
— De satte en total umgängesbegränsning på mig, berättar Kerstin och barnens vistelsorter hölls hemliga för mig.
Efter ett par veckor får Kerstin ett brev från Skatteverket om att sekretessmarkering och skyddad folkbokföring är begärd för Karl och Tilde.
— Jag ringde Skatteverket och socialen. Det fanns inget fel på mig, det fanns ingen oro i vården eller från någon annan instans om att jag skulle utgöra en fara för mina barn. Ändå hade socialtjänsten ansökt om det. De blev tvungna att ta bort sin ansökan. Man kan inte få igenom skyddad folkbokföring för barn som inte är utsatta för hot. Samtidigt som socialen ansökte om skyddad folkbokföring gjorde de en umgängesplanering med mig. Ett riktigt dubbelspel där de medvetet för mig bakom ljuset. Man får tydligen ljuga hur mycket som helst som myndighetsperson, men om jag ljuger, då jävlar…
Får veckobrev som är tydligt tillrättalagda för att ge soc det de vill ha
Kerstin får inte träffa sina barn. Hon får veckobrev som består av tillrättalagd information från socialtjänstens leverantörer i jourhemmet. Hon har fått prata med sina barn var fjortonde dag under överhörande av socialsekreterare. Hon får inte ställa frågor om hur barnen har det. Hon får inte spela in samtalen. Hon har struntat i det och ställt frågor om hur banren har det och hon har spelat in deras svar. Svaret har itne låtit vänta på sig. Nu införs umgängesbegräsningar igen och hon får bara skriva brev som ska censureras av socialtjäsnten inan de godkänns.
Socialtjänsten vill att hennes barn ska glömma henne
— Vid ett av de sista samtalen jag hade med min son frågade han hur jag såg ut? Vilken färg jag hade på håret? Jourhemmet har blivit ombedda av soc att inte nämna mig vid namn. De vill radera mig ur mina barns minne… —Jag har fått många vittnesmål om att jag är en bra mamma från både privata vänner och profession vi stött på i rehabilitering och på BUP. Ingenstans står i utredningen om att barnen haft blåmärken eller haft det illa hos mig Det finns ingen dom eller något på mig, om att jag skadat barnen. De har bara skrivit om skolfrånvaron och övervikten i sina utredningar och övervikten är genetiskt betingad. Med det har de tagit mina barn ifrån mig. Och domstolarna tycker att det är helt i sin ordning. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
—Jag orkar inte jobba när situation är som den är. Jag är så ledsen och så arg och så trött. Nu har jag inga pengar och när jag ansöker om försörjningsstöd nekas jag det. Det känns som att de har gaddat ihop sig mot mig. De vill knäcka mig. Men jag tänker inte låta mig knäckas. Jag kommer att fortsätta kämpa för mina barn. Alltid.
Intervju med Kerstins dotter Annika
Socialen har gjort så mycket fel!
Annika, den äldsta dottern i familjen, blir fråntagen sina känslor och tankar av socialtjänsten som driver linjen att hennes mamma är farlig och har ett ”våldskapital”. När Annika inte delar socialtjänstens åsikter menar de att detta inte är hennes egna tankar utan mammans. Annika är helt styrd av Kerstin enligt socialtjänsten.
Annika är 17 år. Hon har hållits separerad från sin mamma och sina syskon i snart ett år:
—Jag fattar inte varför jag blivit omhändertagen. De har satt LVU för att de tror att mamma är värsta farliga människan…
—I början var det bra, det var skönt att komma ifrån eftersom mamma och pappa bråkade så mycket hemma men nu fungerar det inte så bra. De [socialtjänsten] har försökt att få mig att tro, manipulerat mig, att det jag tycker och tänker inte är sant. Att det jag upplever inte stämmer.
Mamman har våldskapital enligt soc – men har aldrig utövat våld
—Jag har alltid upplevt min mamma som min bästa vän. Hon har aldrig gjort något dåligt mot mig. Men jourhemmet har lyssnat på soc och enligt soc är mamma farlig för mig. Jag har börjat ifrågasätta mig själv: Har jag levt i en lögn? Är hon farlig för mig? Men jag har kommit fram till att det inte stämmer. När jag säger det förnekar de min historia och det jag kommit fram till och säger att det är mamma som fått mig att tro att jag hade det bra hemma hos henne.
—De säger till mig att mamma inte alls är den jag tror att hon är, att hon utsätter mig för gaslighting. Både jourhemmet och socialtjänsten. De säger att min mamma har ett våldskapital, men de säger aldrig att hon har använt något våld mot mig. Det finns inget i polisregister eller så, de har kollat det.
—Det är jobbigt att leva i det här och allt jag velat under den här månaderna är att komma tillbaka till mitt liv, mina vänner och skolan och så. De säger att det är mammas tankar som styr mig, att det är hon som gör så att jag vill det. Det är hon som gör att jag har hemlängtan.
Socialtjänsten respekterar inte hennes vilja
Annika har stuckit från LVU-hemmet. Hemlängtan blev för stark. Hon kände att hon måste få komma hem.
— De tar inte hem mig, så då får jag ta mig hem själv. De har inte lyssnat på mig på tio månader. Jag har inte haft något att säga till om.
—Jag har sagt till dem att jag inte vill träffa pappa för jag vet inte om han är nykter eller inte. Jag vill inte träffa honom om han inte är nykter men nu har de börjat med att jag ska träffa honom ändå. När jag fyllde år kom han utan att jag fick veta om han var nykter eller inte.
Socialtjänsten menar att Annika spionerar åt sin mamma
Annika har fått prata väldigt lite med sina syskon:
— I umgängesplanering står att vi ska ha kontakt med varandra en gång i veckan. det har blivit en gång, max två i månaden. Jag har bara fått träffa dem en gång det här året. Jag vet inte vem som hindrar. jag tror att det är socialen som påstår att jag lämnar information om dem till mamma så de ser till att jag inte får prata med dem.
Soc läser hennes dagbok utan lov – och menar att det är mamman som skrivit
Annika skriver dagbok om sina tankar och känslor inför det som händer:
— En gång fick de tag på min väska och hittade dagboken. De läste i den utan att fråga om lov. De läste även brev som jag fått. De säger att det är mamma som skrivit i dagboken och inte jag. Mamma ska ha skrivit allt som står där; jag har skrivit att jag är arg på min pappa hans familj för att de satt mig i den här situationen, men det är det mamma som skrivit och inte jag, för jag tycker inte så egentligen.
Soc säger att Annika inte har dyslexi – mamman har hittat på det
— De har gjort så mycket fel. Jag har haft läs- och skrivsvårigheter i hela mitt liv men de har sagt att jag inte har det trots att min mentor på skolan säger att jag har det. De säger att det är mamma som hittat på att jag har dyslexi men det var jag som gick till min specialpedagog när jag gick i åttan och ville göra en utredning, och så hade jag det. Jag gick själv till skolan och sa att jag hade dyslexi. Det var inte mamma som sa åt mig att göra det.
—De säger också att jag har dyslexi bara för att jag inte gått så mycket i skolan men jag fick dyslexi innan jag slutade gå till skolan. Jag slutade gå för att jag mådde för dåligt för att gå i skolan.
Skolan enda tryggheten i staden där jourhemmet ligger
—Jag började i en ny skola när vi bodde på jourhemmet. Jag hade mycket ångest när jag gick dit. Jag var rädd för att socialen skulle komma när var jag i skolan, att jag behövde träffa socialen. Jag visste att det inte var så men det var för jobbigt för mig att känna så, så jag klarade inte av det.
—Det har blivit bättre med gymnasiet. Jag går individuella programmet och får den hjälp jag behöver och det har gjort att skolan har blivit den enda trygga platsen för mig på platsen där jag varit placerad, för jag känner mig inte trygg i jourhemmet.
—Socialen har gjort så mycket fel. Det de har utsatt mig för… de har behandlat mig som ett barn, de har behandlat mig orättvist, de har inte lyssnat på mig alls…
Efter att intervjun gjordes har Annika hämtats med polis till jourhemmet, avvikit, hämtats med polis, avvikit, hämtats med polis och avvikit igen. För tillfället är hon avviken i sin hemstad.
Följ artikelserien om “LVU-kampanjen”
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
