Under de senaste tio-femton åren har det i Sverige, på beställning av stat, landsting och kommun, planterats en rörelse som ska verka för ökat brukarinflytande. Miljoner har slängts på brukarråd, föreningar och nätverk som ska garantera att brukaren, patienten, kan göra sin röst hörd. På det viset ska verksamheten ändras till det bättre, bli mer demokratisk och brukarvänlig… är tanken. Från beställarna av brukarinflytandet: Makthavarna.
Många föreningar – vi också- har villigt låtit oss involveras i processen och arbetar hårt på att besätta platser i brukarråd. Det börjar nu bli dags att ställa kritiska frågor över vilka framgångar satsningen egentligen nått. Är det viktigt att göra sin röst hörd om ingen lyssnar på allvar?
NSPH ett byråkratiskt mellanled
På psykiatrins sida kan man konstatera att den statliga satsningen, Nätverket NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, har blivit det många medlemsföreningar var oroliga för till en början, ett byråkratiskt mellanled mellan huvudmän och föreningar med ambitioner att ha monopol på det brukarinflytandet och därmed resurserna. Och också ett lydigt verktyg som gör precis det makthavarna vill att man skall göra, och fyller precis den funktion makthavarna vill att man skall fylla, nämligen det demokratiska alibiets. På det regionala planet ser det självfallet olika ut, men till stora delar fyller de regionala NSPH-nätverken samma funktion i sina respektive landsting som NSPH Riks gör nationellt.
På beroendesidan är brukarinflytandet mindre utvecklat. Anledningen är att det var för bara några år sedan som synen på substansberoende människor ändrades från att vara missbrukare till att vara brukare. Och missbrukarinflytande kunde man ju inte ha… åtminstone inte i Sverige. Då.
Nu har dock Makthavarna bestämt sig för att det går an med inflytandearbete även i beroendevården.
Frågan är dock vad allt detta inflytandearbete har lett till? Svaret är tyvärr: Inte mycket!
Det mesta är sig fortfarande likt med en mycket professions- och toppstyrd diagnosfixerad psykiatri och en socialtjänst som hukar under ekonomistyrning och besparingskrav. Man kan likna det beställda brukarinflytandet vid arbetsmarknadens medbestämmandelag (MBL). Medbestämmandelagen skulle öka demokratin på arbetsmarknaden och ge ett ökat inflytande för arbetstagarna. I praktiken är MBL så urholkad att den kallas för ”tuta och kör”- lagen. Grundläggande regel på svensk arbetsmarknad är att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Vill arbetsgivaren göra större förändringar anger MBL att man måste berätta det för arbetstagarna i förväg, man måste tuta. Det spelar ingen roll vad arbetstagarna sedan tycker om förändringarna – det blir som arbetsgivaren vill iallafall. Man kör.
Brukarinflytandet i landet har inte ens uppnått tuta och kör-status. Brukarråd får i bästa fall information om kommande förändringar. Man får tycka något som kritas ner i ett protokoll som sedan ingen; inte politiker, inte tjänstemän, inte föreningarnas styrelser, läser. Vi deltar i ett skådespel med mycket liten nytta och som upptar många aktiva föreningsmedlemmars tid och energi.
Vi står i vår förening inför ett vägval. Antingen lägger vi ner vårt deltagande i den, på det hela taget , betydelselösa dansen och satsar på våra egna verksamheter. Eller så ska vi verka för att brukarråden får makt och ett reellt inflytande. Om inte över hela linjen så åtminstone över vissa områden.
Men makt innebär också ansvar. Är vi, som förening, beredda att ta det? Om vi har ambitionen att få makt och inflytande räcker det inte med att enbart ha brukarerfarenheter. Det krävs annat också. Är vi beredda att prioritera när resurserna tryter? Beredda att försvara beslut vi trodde skulle bli bra men som visade sig inte fungera? Detta är frågor varje förening med politiska ambitioner borde ställa sig.
Text: Per Sternbeck