Yvonne fick utmattningssyndrom för många år sedan. Hon fick en rad olika antidepressiva preparat utskrivna. Till en början fungerade de. 21 år senare, förbannad trött och besviken på svensk sjukvård, ångrar hon att hon någonsin började äta.
Yvonne, 53, är sakta på väg tillbaka till sitt jobb i hemtjänsten i ort i östra Skåne. Hon jobbar deltid och orkar just och jämnt med det. Hon har tvingats gå ner i arbetstid för att klara av tillvaron efter de biverkningar hon fått av de 10 – 12 olika antidepressiva hon ätit genom åren. Hennes historia är lång och tyvärr inte ovanlig. Hon har fått betala ett högt pris för sjukvårdens totala tilltro till mediciner och sjukvårdens ignorans för patienters läkemedelsrelaterade problem:
— Jag fick antidepressiva för ca 21 år sen första gången. Jag var rätt så deprimerad och gick till vårdcentralen. De skrev ut och det funkade ganska bra i början. Efter ett tag så bytte jag sort till Zoloft. Jag mådde bäst av dom.
— Nu i efterhand, med allt jag vet nu, skulle jag ha avslutat där. Det var 2002. Jag var så fruktansvärt trött redan då. Men jag blev ganska nonchalant bemött. Och jag kände att doktorn var trött på mig så det blev inte att jag tog tag i det. För ca 9 år sen slutade den doktorn. Det kom flera nya efter det, och med dem nya mediciner.
Venlafaxin – medicinen från ”hell”
— Jag ville trappa ut Venlafaxin 2016, men nej, det tyckte inte den nya läkaren att jag skulle göra. Istället bytte hon sorter, två olika på två månader. Och sedan bytte hon tillbaks till Venlafaxin igen. Venlafaxin var bara medicinen från ”hell”. Venlafaxin har förstört två år av mitt liv. Den senaste läkaren var totalt oförstående för mitt mående. Hon tyckte att jag inbillade mig. Synen blev sämre, det var det värsta. Men det trodde hon inte på.
— Jag gick till optikern för syntest, Han tyckte det var konstigt att synen blev så dålig så fort. Jag hade 11 dioptri (vanliga är 4-5) och berättade att jag åt antidepressiva. Det hade han hört talas om att det påverkade synen. Jag fick nya glasögon i september, då låg synen mer normalt, ca 9,5. Men jag har väldigt dålig syn.
Har blivit aggressiv av antidepressiva
Något annat Yvonne lider av är humöret:
— Jag har blivit så arg. Aggressiv. Det är väldigt jobbigt. Jag var på apoteket idag. Jag blev så frustrerad för något, men lyckades behärska mig. Hon var så vänlig. Jag jobbar mina 75 % sen några månader och det funkar väl så där. Jag har fått be mina kollegor om ursäkt ibland för jag blir så arg.
Värst är ändå tröttheten:
— Den enorma tröttheten har varit så jobbig. Det går inte att förklara… Men den har ju också med min utmattning att göra. Jag har också haft extrema koncentrationssvårigheter och nu har jag problem med minnet. Jag är trög och disträ. Jag är fortfarande trött, men ibland känns det som det ”klarnar” i huvudet. Jag blir lite mindre trögtänkt, förstår texter lite bättre.
Stor besvikelse på sjukvården
Yvonne är besviken över ”behandlingen” hon fått av vården:
— Sjukvården har absolut noll koll på utsättningssymtom, jag tycker det är fruktansvärt. Det finns INGEN som tror att nåt är utsättningssymtom. JAG vet… Jag blev erbjuden psykolog ett antal gånger under åren. Jag har tackat nej ibland på grund av att jag inte tycker om att prata om mina problem med okända. Jag provade för ca 1,5 år sen men det var absolut ingen kemi alls. Jag gick ändå fyra gånger. Min läkare lovade ta kontakt med kollegan till psykologen. Efter två månader frågade jag efter psykologen igen. Då sa läkaren att jag hamnat längst ner på väntlistan. För några månader sen hade jag möte med försäkringskassan, min läkare och min chef. Samma läkare lovade att skriva remiss till KBT, men hade ”glömt” när jag frågade nu igen. Jag har bytt läkare. Igen får jag väl säga.
— Jag har mött extremt nonchalanta läkare, säger Yvonne, det är medicin mot allt. Jag har velat trappa ner flera ggr, men istället byter de medicin. För en tid sedan tröttnade jag och gjorde en CT, Cold Turkey. Jag ville bara bli av med skiten. Jag var yr en vecka, men det är okej nu. Nu har jag varit utan Venlafaxin i 2.5 månader. Jag jobbar mina 75 %, utan sjukskrivning. Vi får se hur det går. Jag ska påbörja en stresshanteringskurs som chefen hjälpt mig med. Det ska bli spännande.
Läkare ignorerar ofta biverkningar
Ett stort problem i svensk sjukvård är många läkares ignorans när det gäller att ta patienters berättelser om biverkningar, abstinens och utsättningssymtom på allvar.
Genom att lyssna på patienter och ta in informationen patienterna förmedlar kan mycket lidande och många sjukskrivningsdagar sparas in. I FASS står följande om Venlafaxin:
”Avbrytande av venlafaxinbehandling (särskilt när det sker abrupt) medför ofta utsättningssymtom. Yrsel, känselstörningar (inklusive parestesier), sömnstörningar (inklusive insomni och intensiva drömmar), agitation eller ångest, illamående och/eller kräkningar, tremor, vertigo, huvudvärk och influensaliknande symtom är de vanligast rapporterade biverkningarna. I allmänhet är dessa symtom milda till måttliga och upphör spontant, men hos vissa patienter kan de vara svåra och/eller långvariga. Därför rekommenderas ett stegvis utsättande när behandling med venlafaxin ska avslutas(- – -).”
Trots dessa skrivningar i FASS sätter alltså Yvonnes läkare ut och in Venlafaxin på mycket kort tid. Man tar henne inte på allvar. Samma sak gäller när hon för sin synnedsättning på tal. Den viftas bort och kan absolut inte ha med medicinen att göra. Men enligt FASS är en vanlig biverkning av Venlafaxin olika former av synnedsättningar (synnedsättning, onormal ackommodation, inklusive dimsyn, mydriasis).
Per Sternbeck
Läs också:
Antidepressiva under tvång på vårdcentral
Läkemedelsreklam på vårdcentral – trots förbud
